särsklida behov

sover du?
Jag behöver dig tror jag. Jag tror att du kan lyssna, jag tror att du orkar. Du känns som en bra vän för mig. Jag vet inte varför egentligen känner jag dig inte, inte överhuvudtaget. Du är som en kändis man ser på gatan och vill hälsa på för att man känner igen ansiktet och har sett en roll. Jag vill komma hem till dig till din famn och bara skrika ut allt jag inte kan få ur mig hos en annan. Jag vill bryta ihop. Men du förstår att jag kan inte göra det, det finns något som jag inte vet energin runtom hos dig. Jag vet inte om det skulle vara rätt eller fel. Jag är rädd för att göra bort mig. Det här är något jag inte kan skriva om, jag har försökt, både här på datorn och med vanligt papper och penna.

Ge mig en grogg.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0