ElinaLingman

Stallplatsen är uppsagd, imorgon ska mamma fota nya ridbilder på mig och lillprinsen som kommer att utgöra en del i saluannonsen. Det här är nästan alldeles för jobbigt för mig men jag måste göra det och det är det som är det värsta. Han som varit min bästa vän in tre år, ska jag sådär lagom elakt bara lämna åt slumpen. Dra iväg och hoppas att någon tar hand om honom tills det att han blir såld. Vad är jag för människa egentligen?
På måndag blir det att säga upp lägenheten om ingen vill ta över den. Sen blir det att packa ihop allt och gästspela hos mamma tills det att planet går. Jag och en resväska och en enkelbiljett. Jag kan egentligen inte ens fatta vad jag håller på med, men tydligen är det min dröm som håller på att gå i uppfyllelse. Konstigt, för det känns ju så fruktasvärt jobbigt att förverkliga sina drömmar. Ska det verkligen vara så? Jag kommer att sakna alla så väldigt mycket och hur i hela världen ska jag klara mig utan mamma och pappa? Det är ett helt  jävla hav emellan.

Idag har jag klivit upp sju och hämtat Evelina, drog mazdan ner till Jukkas och kopplade på en häst. Än så länge hade ju allt gått bra men precis efter sjuttioskylden smäller det under huven och fläktremmen hängde nu i en liten tråd bara, nåja vi tog oss upp till prinsen och kopplade på honom, tack vare dåliga vinterdäck så fastnade vi på parkeringen och var tvungen att lasta ut hästarna och flytta transporten för hand för att sedan komma iväg till ridklubben. Där klippte, badade och motionerade vi hästarna, på vägen hem så visade sig dåliga vinterdäck igen och vi kom inte upp för backen hem till stallet så ut med hästarna igen och tillkalla hjälp. När vi väl kommit upp för backen så löste sig det mesta och sen hade vi bara ett problem kvar transporten som vägrade backa åt det hållet vi ville, efter en halvtimmes tjorv så gav vi upp så nu ser det ut som att vi tappade transporten i Jukkas och sket i att hämta upp den. Nåja hästar och människor helt oskadda.

Nu följer fyra dagars arbete... Jag vill bara här ifrån nu.