Du
Första gången jag la märke till dig såg jag ångest och sorg
Andra gången såg jag depression och förtvivlan.
Tredje gången såg jag att du sökte kontakt.
Du sökte mig.
Jag slog bort dig, gång på gång.
Du var envis.
Jag spelade med efter dina regler.
Efter det kom tysthet och tomhet.
Du var borta.
Vi möts igen.
Det slår gnistor.
Du kom försent.
Jag lämnade dig på en gräsmatta i slutet av juni.
Tyst och tomt igen. Inga känslor. Ingenting.
Vi möts igen.
Du sökte mig.
Du fann mig.
Du fick mig.
Du hade mig i din hand.
Du tog hand om mig.
Det kändes bra.
Jag förstod inte men det kändes bra.
Du var allt jag inte var.
Vi passade inte tillsammans men ändå gick våra skarvar i hop.
Jag slog undan mina känslor.
Jag slogs med mig själv.
Jag slogs mot dig.
Det blev tyst och tomt igen.
Du kom tillbaka.
Du tog mig med storm och jag slutade slåss mot mig själv.
Jag öppnade mitt hjärta.
Jag tog dig till mig.
Jag lyssnade.
Du litade och jag lyssnade.
Det kändes som att vi känt varandra hela tiden.
Vi hade bara inte hittat hem.
Du knäcktes.
Det kom till dig som en vägg.
Du blev instängd.
Du slutade lita.
Jag fortsatte lyssna men till slut fanns det inga fler ljud.
Du försvann.
Jag ältade.
Jag tjatade sår på mina vänner.
Jag kunde inte förstå.
Jag kunde inte pussla mer.
Jag fastnade.
Jag skrev.
Det kom tillbaka.
Jag skrev och jag skrev.
Sida efter sida, blad efter blad.
Jag skrev om och jag rev sönder.
Jag samlade och jag la undan.
Det blev tyst och fruktansvärt tomt.
Jag slutade lyssna.
Du var borta.
Nu är du tillbaka.
Du finns.
Sök upp mig.
Finn mig.
Låt mig lyssna igen.
Du rubbar min balans.
Du får mig att tvivla.
Du river upp gamla sår som du skapat.
Du får mig att tvivla.
Du får mig att vara allt du inte är.
Jag sjunker tillbaka till vad jag var.
Jag blir en nerv utanpå någon annans hud.
Jag blir det vrak du lämnade mig som.
Allt kommer tillbaka.
Alla minnen.
Alla stunder.
Allt.
