Under ytan
Min dag har minst sagt varit påfrestande. Den börjar med att klockan ringer 09.00 visserligen är jag nog inte medvetande om det men iallafall så tillslut när klockan är tio i tio så ringer det på dörren. Konstigt tycker jag, ännu konstigare tycker nog Frida. Jag snabbar mig att hoppa i kläder eller ja morgonrock. Öppnar dörren med sömnen kvar i hela kroppen. Kisar ut i trapphuset och blir snabbt undanknuffad av två gubbar i arbetskläder.
Jag: ööh jaaha?
Gubbarna: Jaha du är vaken.
Jag: Ööh.
Gubbarna: Du ser lite trött ut
Jag: Jao, jag har.. öh.. jobbat sent.
Gubbarna går förbi köket och in i vardagsrummet där det fortfarande står ölflaskor på bordet (fy på mig) sneglar på flaskorna, ser på varandra och sen menande på mig.
Gubbarna: Ja vi ska nog hänga en i sovrummet också.
Jag: ööh..jaha (Frida ligger där och sover naken)
Gubbarna: Oj, jaha där låg det någon...
Frida: Heej...
Gubbarna: Ja eller vi hänger den nog i hallen det såg ut som att vara dåliga fästen här inne.
Ja alltså dem trodde ju inte en sekund på att jag jobbat sent utan snarare att jag supit till och dragit med mig Frida i sängen. Jobbigt.
Sen min dag på jobbet... Jag ocrkar inte ens ta upp det men jag säger då det. Första och sista gången jag jobbar lunch med den personalen.
Jag förstår om jag gjort dig besviken hjärtat. Jag kan inte ta tillbaka det jag gjort det vet jag men jag vill att du ska veta att jag inte gjorde för att göra dig ledsen. Det skulle jag aldrig. Det känns som att du förstår och det gör mig glad. Allt känns så jävla fel just nu bara. Jag vill bara att han ska visa mig en känsla, jag vet inte varför men det känns som att det skulle kännas lättare. Det är inte samma nu, det kommer nog aldrig att bli samma. Det behöver inte heller vara samma jag vill bara att han ska visa att det inte är det. Jag kan inte visa något om inte han gör det. Men jag kan inte hålla det inom mig för då kolapsar jag. Han kommer att sänka mig. Jag känner att jag inte har någon att prata med om det. Eller egentligen någon som jag känner att jag kan prata med som faktiskt vill lyssna. Jag vet att jag har dig hjärtat men det känns galet att prata med dig om han, jag är rädd att det kommer emellan oss. Jag vet inte heller vad jag skulle säga eller vad jag vill få ut ur mig. Det finns bara där hängandes som ett tungt svart moln eller nåt. Jag tror att all den fruktansvärda falskhet som finns i Jukkas smittar av sig och alla där har blivit mina vänner men jag kan inte berätta till någon av dem för jag vill inte att det ska komma ut jag vill ha mina känslor för mig själv men jag vill ändå ha någon som är där ock lyssnar när jag behöver prata. Jag vill inte ha omvårdnad men jag vill ha någon som verkligen menar att dem finns där och inte bara säger det för att trösta. Det behöver jag inte. Jag är stark men ibland behöver jag en pelare att luta mot och jag vill inte känna att jag ska behöva fråga efter den. Just nu känns det som att jag skjuter mina känslor mot en vägg som bara skickar tillbaka dem.
Jag vill dynga ner mig igen jag vill vara full och helt utan ansvarsområde. Jag däcka och vakna till en ny dag där allt är borta.
Jag: ööh jaaha?
Gubbarna: Jaha du är vaken.
Jag: Ööh.
Gubbarna: Du ser lite trött ut
Jag: Jao, jag har.. öh.. jobbat sent.
Gubbarna går förbi köket och in i vardagsrummet där det fortfarande står ölflaskor på bordet (fy på mig) sneglar på flaskorna, ser på varandra och sen menande på mig.
Gubbarna: Ja vi ska nog hänga en i sovrummet också.
Jag: ööh..jaha (Frida ligger där och sover naken)
Gubbarna: Oj, jaha där låg det någon...
Frida: Heej...
Gubbarna: Ja eller vi hänger den nog i hallen det såg ut som att vara dåliga fästen här inne.
Ja alltså dem trodde ju inte en sekund på att jag jobbat sent utan snarare att jag supit till och dragit med mig Frida i sängen. Jobbigt.
Sen min dag på jobbet... Jag ocrkar inte ens ta upp det men jag säger då det. Första och sista gången jag jobbar lunch med den personalen.
Jag förstår om jag gjort dig besviken hjärtat. Jag kan inte ta tillbaka det jag gjort det vet jag men jag vill att du ska veta att jag inte gjorde för att göra dig ledsen. Det skulle jag aldrig. Det känns som att du förstår och det gör mig glad. Allt känns så jävla fel just nu bara. Jag vill bara att han ska visa mig en känsla, jag vet inte varför men det känns som att det skulle kännas lättare. Det är inte samma nu, det kommer nog aldrig att bli samma. Det behöver inte heller vara samma jag vill bara att han ska visa att det inte är det. Jag kan inte visa något om inte han gör det. Men jag kan inte hålla det inom mig för då kolapsar jag. Han kommer att sänka mig. Jag känner att jag inte har någon att prata med om det. Eller egentligen någon som jag känner att jag kan prata med som faktiskt vill lyssna. Jag vet att jag har dig hjärtat men det känns galet att prata med dig om han, jag är rädd att det kommer emellan oss. Jag vet inte heller vad jag skulle säga eller vad jag vill få ut ur mig. Det finns bara där hängandes som ett tungt svart moln eller nåt. Jag tror att all den fruktansvärda falskhet som finns i Jukkas smittar av sig och alla där har blivit mina vänner men jag kan inte berätta till någon av dem för jag vill inte att det ska komma ut jag vill ha mina känslor för mig själv men jag vill ändå ha någon som är där ock lyssnar när jag behöver prata. Jag vill inte ha omvårdnad men jag vill ha någon som verkligen menar att dem finns där och inte bara säger det för att trösta. Det behöver jag inte. Jag är stark men ibland behöver jag en pelare att luta mot och jag vill inte känna att jag ska behöva fråga efter den. Just nu känns det som att jag skjuter mina känslor mot en vägg som bara skickar tillbaka dem.
Jag vill dynga ner mig igen jag vill vara full och helt utan ansvarsområde. Jag däcka och vakna till en ny dag där allt är borta.
Kommentarer
Postat av: Evvan
älskade vän! Du vet att jag alltid finns här va!? Det som har hänt, har hänt.. så är det bara. Inget sådant skit ska väll få förstöra mellan oss, eller? Det har hunnit fara massor av tankar genom mitt huvud... Den som stannar och består är att jag förmodligen inte skulle klara mig utan dig/oss och våra underbara stunder! Jag finns här gumman, glöm inte det!!!!!
Trackback
