När känslorna talar
Jag satte mig rakt upp i sängen, jag var inte ett dugg trött och inte heller ett dugg utvilad. Jag kände mig så fruktasvärt konstig. Jag stirrade in i dina grönbruna ögon, du såg på mig med en så besviken blick. Jag kunde se hur du led där inne och hur du ville släppa allt. Jag försökte övertala dig att hålla i hop och ta dig samman.
Du var ju trots allt på väg till jobbet.
Vi såg på varandra ett tag till ochdå ser jag en tår bildas i din ögonvrå. Den växer och jag försöker få dig att hålla tillbaka den. Du har inte tid att bryta ihop nu.
Jag fick en klump i magen, den växte och blev större. Jag kände mig hemsk som vägrade lyssna på dig. Jag försökte skaka av mig känslan men den växte bara större i takt med din tår. Klumpen har nu flyttat sig till halsen och det känns som att jag ska kvävas.
Det är ditt fel, du försöker bara trycka i hop mig. Jag ger mig inte.
Nu är din tår på väg över kanten. I samma stund som den första tåren lämnar ögat så får jag ett hårt tryck över bröstet och du har vunnit. Du kunde knäcka mig med din blick.
Din ärliga blick som fick mig att inse vad jag gjort. Jag har försökt så länge att knuffa allt åt sidan. Jag kan inte andas. Du tvingar ner mig på rygg och med händerna korsade över bröstet försöker jag stoppa all smärta.
Det gör så ont, ont, ont. Du fick mig att bryta i hop.
Jag ligger där länge på rygg och känner smärtan avta. Smärtan är borta och jag för försiktigt upp handen mot ansiktet. En tår var allt du kunde få ur mig. Du vann inte, inte ännu.
Jag fick dig att gå din väg. Kom aldrig mer tillbaka ditt jävla svin!
