Vänner som är guld värda
Av någon konstig anledning så vet jag inte varför jag känner att jag inte riktigt är redo för att gå ut idag. Det känns så himla nyligt och det känns som att jag redan har varit där i kväll. Samma människor, samma, musik, samma fighter, samma par som går hem tillsammans. Varför är vi i den här staden så jävla rädd för förändringar? Varför är vi så rädda för att se nya saker och varför är vi så rädda att ta upp kontakten med varandra?
Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, "ja du har rätt" känns fel för det var nämligen ditt val att lämna mig den där kvällen 13 juni. Det var du som valde att inte höra av dig på flera månader, jag försökte. Jag till och med åkte ner till dig för att träffa dig men tydligen så passade det inte. Jag har funderat många gånger om varför du har gjort som du gjort och jag vill så gärna vara med dig det vill jag. Men det där sms:et var onödigt, mycket onödigt. Därför fick du inte heller något svar. Du gick vidare från mig och jag har också gått vidare jag har nya vänner, nya fritids aktiviteter men jag är fortfarande samma person som jag alltid har varit. Och att jag inte har hört av mig är för att jag inte hade någon som helst aning att du var här. Allt jag säger är att du kunde ha hört av dig du med. Jag kan ärligt utan att ljuga säga att du inte ringt ett enda samtal till mig sen du åkte. Inte ett enda. Det du har gjort är att ha skickat ett sms till mig när du har varit på väg upp men sen då, när du har varit här så har jag inte hört ett pip. Jag saknar dig det gör jag verkligen och vi kankse aldrig får tillbaka det vi hade men vi kan fortfarande vara vänner riktigt bra sådana också. Tyck att det är lågt att nämna allt i en blogg om du vill men eftersom du inte har stake nog att ringa till mig så måste jag kunna göra likadant. Det känns i hjärtat att en vän som du just nu bara hänger i en skör tråd som mest troligt kommer att gå av. Vi borde inte göra så här mot oss själva...
Nu är det kvalitetstid med Evelina och Isak en god middag å ripan och sen krogen för hela slanten!
Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, "ja du har rätt" känns fel för det var nämligen ditt val att lämna mig den där kvällen 13 juni. Det var du som valde att inte höra av dig på flera månader, jag försökte. Jag till och med åkte ner till dig för att träffa dig men tydligen så passade det inte. Jag har funderat många gånger om varför du har gjort som du gjort och jag vill så gärna vara med dig det vill jag. Men det där sms:et var onödigt, mycket onödigt. Därför fick du inte heller något svar. Du gick vidare från mig och jag har också gått vidare jag har nya vänner, nya fritids aktiviteter men jag är fortfarande samma person som jag alltid har varit. Och att jag inte har hört av mig är för att jag inte hade någon som helst aning att du var här. Allt jag säger är att du kunde ha hört av dig du med. Jag kan ärligt utan att ljuga säga att du inte ringt ett enda samtal till mig sen du åkte. Inte ett enda. Det du har gjort är att ha skickat ett sms till mig när du har varit på väg upp men sen då, när du har varit här så har jag inte hört ett pip. Jag saknar dig det gör jag verkligen och vi kankse aldrig får tillbaka det vi hade men vi kan fortfarande vara vänner riktigt bra sådana också. Tyck att det är lågt att nämna allt i en blogg om du vill men eftersom du inte har stake nog att ringa till mig så måste jag kunna göra likadant. Det känns i hjärtat att en vän som du just nu bara hänger i en skör tråd som mest troligt kommer att gå av. Vi borde inte göra så här mot oss själva...
Nu är det kvalitetstid med Evelina och Isak en god middag å ripan och sen krogen för hela slanten!
Kommentarer
Trackback
