När allt rasar ihop
Du kan bygga upp något i din fantasi som verkar så fantastiskt och hållbart. Du börjar förstås bygga grunden till allt. Du lägger ihop ett plus ett och tillslut så har du allt där, du vet bara inte hur du ska få allt på plats. Din konstruktion är så genomtänkt och mest troligt så kommer den att hålla för orkanvindar och ösregn. Du föreställer dig hur allt kommer att bli och hur fantastiskt det kommer kännas när du har flyttat konstruktionen utanför din fantasi och du ser dig själv le när allt blir verklighet. Det finns inget i din värld som kan göra så att allt du byggt upp rasar ihop. Det finns inte med i dina
beräkningar och det är givetvis så varje gång, ändå så vet du hur ont det tar varje gång allt rasar ihop. Då helt plötsligt så finns det inget i din konstruktion som håller för en vindpust eller när morgondaggen lägger sig. Allt du byggt upp i din fantasi som var redo att komma ut i verkligheten är helt plötsligt ett korthus som rasar samman. Det enda du kan göra är att stå vid sidan om och se på hur allt du byggt bara försvinner framför ögonen på dig.
Du byggde upp något åt mig och du byggde alldeles för fort och alldeles för bra för att det skulle hålla, jag köpte allt utan att tveka och sen när du raserade allt så tog det så ont, så fruktasvärt ont. Jag trodde gott om dig som med alla andra människor jag träffar. Jag trodde att kanske var du annorlunda kanske var du ingen fuskbyggare. Kanske fanns det någon sanning i dina ögon. Det var det som tog mig med storm. Dina ögon visade sån ärlighet som inte många människor har, det var iallafall det jag trodde. Jag hade såklart fel igen och tre hårda fall på kort tid är mycket för en människa som mig. Jag kände mig så fruktansvärt naken där jag stod bland allt folk och du bara tryckte hårdare och hårdare mot backen där jag redan låg och var förudmjukad. Det känndes som att allt stannade och dem enda i rummet var du och jag. Du såg på mig med ett par helt andra ögon än du visat åt mig. Där mitt bland allt folk, alla lampor riktade på mig och ditt leende var inte det som jag sett tidigare det här leendet var hånfullt. Där mitt bland allt folk, hela min stolthet, all min självkänsla och framförallt hela mitt hjärta var som bårtblåst jag kunde känna hur hjärtat blödde och hur tårarna var på väg. Som jag alltid gör så omvandlade jag den stora besvikelsen till ilska och allt bara flög ur mig. Men allt som kom ut kom rakt i från mitt hjärta. Allt som du så fint sorterat in i olika fack var nu helt utspridda runt i min hjärna. Allt cirkulerade så snabbt genom min tankebana. Allt det du gett mig slets ut ur mig och kastades åt sidan. Där mitt bland allt folk stod jag tom och blottad framför dig. Alla ord som du sagt och som bildat fina meningar revs itu och gick tillbaka till att vara tomma ord, ord som saknade både innebörd och värme.
beräkningar och det är givetvis så varje gång, ändå så vet du hur ont det tar varje gång allt rasar ihop. Då helt plötsligt så finns det inget i din konstruktion som håller för en vindpust eller när morgondaggen lägger sig. Allt du byggt upp i din fantasi som var redo att komma ut i verkligheten är helt plötsligt ett korthus som rasar samman. Det enda du kan göra är att stå vid sidan om och se på hur allt du byggt bara försvinner framför ögonen på dig.
Du byggde upp något åt mig och du byggde alldeles för fort och alldeles för bra för att det skulle hålla, jag köpte allt utan att tveka och sen när du raserade allt så tog det så ont, så fruktasvärt ont. Jag trodde gott om dig som med alla andra människor jag träffar. Jag trodde att kanske var du annorlunda kanske var du ingen fuskbyggare. Kanske fanns det någon sanning i dina ögon. Det var det som tog mig med storm. Dina ögon visade sån ärlighet som inte många människor har, det var iallafall det jag trodde. Jag hade såklart fel igen och tre hårda fall på kort tid är mycket för en människa som mig. Jag kände mig så fruktansvärt naken där jag stod bland allt folk och du bara tryckte hårdare och hårdare mot backen där jag redan låg och var förudmjukad. Det känndes som att allt stannade och dem enda i rummet var du och jag. Du såg på mig med ett par helt andra ögon än du visat åt mig. Där mitt bland allt folk, alla lampor riktade på mig och ditt leende var inte det som jag sett tidigare det här leendet var hånfullt. Där mitt bland allt folk, hela min stolthet, all min självkänsla och framförallt hela mitt hjärta var som bårtblåst jag kunde känna hur hjärtat blödde och hur tårarna var på väg. Som jag alltid gör så omvandlade jag den stora besvikelsen till ilska och allt bara flög ur mig. Men allt som kom ut kom rakt i från mitt hjärta. Allt som du så fint sorterat in i olika fack var nu helt utspridda runt i min hjärna. Allt cirkulerade så snabbt genom min tankebana. Allt det du gett mig slets ut ur mig och kastades åt sidan. Där mitt bland allt folk stod jag tom och blottad framför dig. Alla ord som du sagt och som bildat fina meningar revs itu och gick tillbaka till att vara tomma ord, ord som saknade både innebörd och värme.
Kommentarer
Trackback
